NEW RAVE, PLEASE BEHAVE
När man hörde Klaxons första gången för sisådär ett år sedan så kändes det lite småcoolt, för att dem lät coola. Attityden var cool. Kläderna var bögindie men okej, det var också ganska coolt. Hela konceptet kändes som klippt och skuret för hela fashion mag industrin och ville man vara cool, så addade man Atlantis to interzone som presentationslåt på sin myspacesida och sedan tog man det lugnt liksom. Man var med. Alice practice, Ice cream, Meeting Paris Hilton, My Egyptian lover, Erol Alkan och Kitsune remixes, Pop the glock….do the dance do the dance! Alla på din I-pod. Allt var lugnt. Sedan kom bomben. Alla var där. Alla ville vara med. I allas I-pods. På alla klubbar. I alla städer. På allas kläder. NEW RAVE PLEASE BEHAVE!
Kravaller av stenade 15-åringar med outfits i färgskalor som BR:s tuschpennor tokdansar då We are your friends för miljonte gången spelas av en taktisk DJ. Fortfarande. Och dem blir bara fler och fler. Och deras Hells bells, April 77 eller Cheap Mondays allt tajtare och färggladare. Indie kids i Sverige nynnar på I’m ready to…och snart upptäcker väl dem den likasinnade Hot chick med samma budskap. Feadzproduktionen Uffie (som absolut inte är fransk) blir gud och hon är snygg och bitchig och hon bryr sig inte, hon syns i alla tidningar, och wow, tänk om man kunde vara som hon! Tänk om man någonsin träffade henne!
Och plötsligt så blev man lite sådär irriterad och cynisk. Och väldigt trött. Kanske lika trötta som artisterna själva är på hela mediehysterin? Lite får dem väl skylla sig själva som lever på livespelningarna så länge innan dem släpper skiva. Men vad är det egentligen som gör att tar sådan tid innan musiken hinner gro till ett slags nytt stilbegrepp? Jag trodde rave var 90-tal (även sådana som Daft Punk och Björk) och hur länge har inte indie rave varit ett tema på alla fredagsklubbar? Är det den här identitetsskiten igen nu som gjort att reflexbyxorna bytts ut mot mönsterhoods? När blev glow sticks okej att använda av andra än performance artister och när blev det överhuvudtaget hett med killar som spränger sina jeans? Går vi mot ett nytt Spice Girls mode med idoldyrkan i fokus igen? Eller är det här någon slags motsvarighet till alternativ status i "vill så gärna vara en del av underground fashion världen”? Vem vill ju inte gå på ett Misshapes party och vem önskade inte att dem varit på trash? För självklart, musiken och det interna folket är ju snygga. Det kan man inte förneka. Men varför så sent som nu? Musikbyrån gjorde ett reportage om Ed Banger och Institubes som dem visade för bara någon vecka sedan. Det var nån idiot amerikan som verkar tro att hon tar över, nu när Face Hunter Yvan flytt till London, med att fota på de ”hetaste” klubbarna i Paris just nu. Blah blah. Är det just de utomstående som i någon desperation i att få hänga med i coolhetssvängarna sönderhypar alla dessa band och automatiskt förstör stämningen och gör att artisterna bara blir ännu coolare än vad dem egentligen är (= konstnärliga nördar som kan sitt mixerbord)? För visst var det lite coolt när jag såg mig själv dansa under några sekunders klipp från Ed Banger partyt som visades i Musikbyrån, haha. Men i själva verket är ju artisterna inte så himla häftiga i deras hemländer. Verkligen ingen reagerade när Gaspard kom en stund för att hälsa på sin kollega Headbanggirl på en klubb. I Sverige kanske det skulle orsakat folkstorm och kamerablixtar. Ingen bad Uffie om en autograf när hon skulle hem efter en spelning. Framför scenen är dem så otroligt beundrade men i vardagslivet är dem tydligen inte mer än vem som helst. Så det är nog det här exotiska som framkallar så mycket uppståndelse. Bara för någon månad nynnade alla fransmän på we’re from Barcelona och nämner man The hives så får man en positiv reaktion. Det är ju inte direkt så att man får hjärtattack ifall man ser Jens Lekman eller José Gonzales handla mat på Ica men kanske får dem posa på många kort då dem turnerar runt i USA? Musikimporten går tydligen lite trögt och det är ju nog bara att acceptera. Samtidigt föds ett flertal nya kloner under genren New Rave som Shit disco och Twisted Charm och man undrar…vad kommer att hända härnäst? Disco Goth? Jazz grunge? Opera beatbox?
Kravaller av stenade 15-åringar med outfits i färgskalor som BR:s tuschpennor tokdansar då We are your friends för miljonte gången spelas av en taktisk DJ. Fortfarande. Och dem blir bara fler och fler. Och deras Hells bells, April 77 eller Cheap Mondays allt tajtare och färggladare. Indie kids i Sverige nynnar på I’m ready to…och snart upptäcker väl dem den likasinnade Hot chick med samma budskap. Feadzproduktionen Uffie (som absolut inte är fransk) blir gud och hon är snygg och bitchig och hon bryr sig inte, hon syns i alla tidningar, och wow, tänk om man kunde vara som hon! Tänk om man någonsin träffade henne!
Och plötsligt så blev man lite sådär irriterad och cynisk. Och väldigt trött. Kanske lika trötta som artisterna själva är på hela mediehysterin? Lite får dem väl skylla sig själva som lever på livespelningarna så länge innan dem släpper skiva. Men vad är det egentligen som gör att tar sådan tid innan musiken hinner gro till ett slags nytt stilbegrepp? Jag trodde rave var 90-tal (även sådana som Daft Punk och Björk) och hur länge har inte indie rave varit ett tema på alla fredagsklubbar? Är det den här identitetsskiten igen nu som gjort att reflexbyxorna bytts ut mot mönsterhoods? När blev glow sticks okej att använda av andra än performance artister och när blev det överhuvudtaget hett med killar som spränger sina jeans? Går vi mot ett nytt Spice Girls mode med idoldyrkan i fokus igen? Eller är det här någon slags motsvarighet till alternativ status i "vill så gärna vara en del av underground fashion världen”? Vem vill ju inte gå på ett Misshapes party och vem önskade inte att dem varit på trash? För självklart, musiken och det interna folket är ju snygga. Det kan man inte förneka. Men varför så sent som nu? Musikbyrån gjorde ett reportage om Ed Banger och Institubes som dem visade för bara någon vecka sedan. Det var nån idiot amerikan som verkar tro att hon tar över, nu när Face Hunter Yvan flytt till London, med att fota på de ”hetaste” klubbarna i Paris just nu. Blah blah. Är det just de utomstående som i någon desperation i att få hänga med i coolhetssvängarna sönderhypar alla dessa band och automatiskt förstör stämningen och gör att artisterna bara blir ännu coolare än vad dem egentligen är (= konstnärliga nördar som kan sitt mixerbord)? För visst var det lite coolt när jag såg mig själv dansa under några sekunders klipp från Ed Banger partyt som visades i Musikbyrån, haha. Men i själva verket är ju artisterna inte så himla häftiga i deras hemländer. Verkligen ingen reagerade när Gaspard kom en stund för att hälsa på sin kollega Headbanggirl på en klubb. I Sverige kanske det skulle orsakat folkstorm och kamerablixtar. Ingen bad Uffie om en autograf när hon skulle hem efter en spelning. Framför scenen är dem så otroligt beundrade men i vardagslivet är dem tydligen inte mer än vem som helst. Så det är nog det här exotiska som framkallar så mycket uppståndelse. Bara för någon månad nynnade alla fransmän på we’re from Barcelona och nämner man The hives så får man en positiv reaktion. Det är ju inte direkt så att man får hjärtattack ifall man ser Jens Lekman eller José Gonzales handla mat på Ica men kanske får dem posa på många kort då dem turnerar runt i USA? Musikimporten går tydligen lite trögt och det är ju nog bara att acceptera. Samtidigt föds ett flertal nya kloner under genren New Rave som Shit disco och Twisted Charm och man undrar…vad kommer att hända härnäst? Disco Goth? Jazz grunge? Opera beatbox?
ps. like the shit? då gillar du kanske detta:
Och förresten...räknas punk bunny till nu rave?
posted by mai at 10:23 AM
3 Comments:
visst kan det kännas lite tradigt med alla klaxon fanboys som fortfarande springer omkring i tacky neonkläder och gör tuffa beats hemma på fruityloops. något annat som gör ont är att alla verkar tycka att just de är en kritiker som måste ha en åsikt om ”nu-rave” lulz. större delen av det utrymme som den s.k reviveln fått har ju varit negativa åsikter, folk som tycker att det är fult och dåligt och whatevs samma som tycker klaxons är töntiga verkar tycka att edbangers är jäte tyffa att det är hippt och underground osv. flera av deras artister är ju ändå mainstream sen ett år tillbaka, justice kamma väll ändå hem pris på mtv ema’s förra året. personligen tycker jag edbangers är mer begåvade på imagearbete och networking än de är på musik. om man inte gillar nyrejvarNa går det ju alltid att blunda, det fungerar iaf på allt som har med metal och techno att göra
kompis, you are right!
hur säger man...ju fler kockar desto sämre soppa? (refererat till kritikerna och dess offer)
Ja, troligen sa det ar
Post a Comment
<< Home